Något om min konst

Stockholm 5 mars, 2022

När detta skrivs är 67 år och har ett varierat liv bakom mig. Jag har inte varit särskilt produktiv som konstnär och har varit sparsam med utställningar. När jag målar är det noga övervägt och kompromisslöst framväxt. Tack vare min underbara hustru har jag aldrig varit tvingad att massproducera för försäljning. Det har varit både på gott och ont. Mina verk har sålts sparsamt och enbart på grund av sina konstnärliga värden. Många har aldrig visats för en större publik. En stor del av min produktion står i lador och förråd. Det finns alltså mycket att visa och en större utställning måste snart komma till om jag inte ska bortglömd och mina tavlor en efter en ska försvinna spårlöst.

Den svenska skogen

Mina första minnen har doften av kåda och lingon i Klarälvdalens skogar. Det är grodynglen i hällkar och skyddade vikar av Vänern. Det är lavknastrande hällmarksskogar på skärgårdsöar. I tonåren upptäckte jag skog och myrmarksområdet Florarna i Norduppland. När andra reste på Interrail i Europa vandrade jag i Lapplands fjällnära skogar. Jag har mina andliga och biologiska rötter i Sverige och nordisk natur är min grund för allt som är värdefullt.

I konsten har jag känt en särskild kallelse att skildra den svenska skogen. Det är ett svårt motivområde, inte minst på grund av alla detaljer. Jag tolererar inte ytlighet och falsk känslosamhet. Jag kräver av mina bilder att de ska vara biologiskt sanna även om huvudsyftet är att förmedla en känsla och att utforska en rotad samhörighet som går djupare än fakta.

Vår i skogen, friluftsmåleri olja, 195×59 cm, maj 2020.
Svampplockerskan, 2015, olja 100×78 cm.

Stjärnhimlen

Mina föräldrar tog mig med till olika konstmuseer och jag lärde tidigt de nordiska mästarna med det speciella nordiska ljuset kring det förra sekelskiftet. Karl Nordströms stjärnhimmel och Gustaf Fjæstads nyis med snökristaller på Thielska galleriet var förtrollande. Hur gripen jag än var tänkte jag redan då att jag kunde måla stjärnhimlen bättre! Om jag lyckats är en annan sak, men jag har i alla fall försökt.

Karlavagnen, olja, 115×132 cm, 1978
Loenvatn, 1985, olja ca 110×120 cm

Samhällsengagemang

Mitt vuxenblivande sammanföll med att miljöförstörelsen på allvar tog plats i den allmänna samhällsdebatten. Befolkningsfrågan, Romklubben, FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972, grep mig hårt och blev avgörande för mina livsval. Vad som borde göras var dock oklart. Först vände jag mig till kommunisterna som lovade att göra upp med rovdriftskapitalismen, men snart förstod jag att det vara att hoppa ur askan i elden. Kommunisterna lovade en förnuftigt planerad ordning men levererade bara misshushållning, byråkrati och tyranni. På 1980-talet samlades miljörörelsen till något som såg ut att kunna växa till en ny ideologi. Djup ekosofi enligt Arne Næss och Henryk Skolimowski lärde mig att också andra uppfattar att livets grundläggande värde ligger i förmågan att förundras och att den biologiska världen i all sin skönhet och grymhet måste hållas helig.

Jag undersökte om kristendom kunde ge något men fortsatte vidare till zen-buddhism. Jag fascinerades av hur man i äldre tider använt altarskåp och bildserier för att förmedla religiösa berättelser. Sedan dess har jag gjort flera bildskåp – triptyker, pentyker och triptyker med dörrar.

Den svenska skogen, stängd (75×98 cm) och öppen, 210×98 cm, 1992.
Skogen, triptyk med dörrar, olja 2013. Från en utställning i samarbete med Naturskyddsföreningen om skogen och människan i närheten av Rågsved 2013.

Blod och jord – nationalism

Det är min övertygelse att de mänskliga civilisationerna vuxit bortom alla proportioner så att planetens fundamentala kretslopp rubbats allvarligt. Att få ordning på detta är en oerhörd uppgift och många känner sig kallade.

En stor fara i den här situationen är att tro att det finns EN lösning, en ideologi, en religion och ett globalt ekonomiskt system som skulle förverkliga en långsiktigt hållbar ordning. De västerländska kulturerna har odlat messianska ideologier i tusentals år. I vår tid har en tämligen liten elit, som dock sitter på fantastiska ekonomiska resurser, själva påtagit sig den messianska rollen. Det är människor som kommer dels från judisk finans- och mediakultur, dels från amerikansk väckelseprotestantism, men också i ohelig allians med en ateistisk-materialistisk tekno- och vetenskapskultur. De behärskar problemformuleringsprivilegiet genom diplomatiska samarbetsorganisationer som FN, föregivna gräsrotsorganisationer (s.k. non-governemental-organisations, NGO:s) och filantropiska stiftelser och de behärskar ekonomin, universiteten, masskulturen och nyhetsförmedling. Det är dem som vi kallar ”Globalisterna”.

"Kabal", 100x80 cm, december 2019
Kabal, 100×82 cm, december 2019, (tidigare visad vid Svenska Bok- och Mediamässan i oktober 2020).

Det är inte så att globalisterna bokstavligen ljuger om tillståndet i världen – om klimatet, förgiftning, naturförstörelse, sociala problem etc. Problemet är att de spelar ut intressen mot varandra för att driva opinionen åt det håll de vill att världskulturen måste gå. De ”lösningar” de alltid kommer med är tekniska. ”Lyssna på vetenskapen!”, säger de, men deras teknokrater är utvalda att säga just det som stärker den globalistiska elitens makt. De vill driva oss in i en teknokratisk planekonomi och monokultur driven av artificiella intelligenser. De lever i föreställningen att denna inre krets ska kunna behålla den yttersta kontrollen över Maskinen. Maskinen riskerar att få formidabel makt över varje liten människa. Maskinen kommer att kontrollera vårt DNA, våra känslor, drömmar och innersta tankar. Hur kan man försvara sig mot en sådan övermakt? Hur som helst kommer skillnaden mellan om det är en självständig maskin eller ej att vara försumbar för den vanliga människan.

Den globalistiska monokulturen måste förkastas och bekämpas om vi ska ha en chans att behålla någon mänsklig värdighet och frihet.

Vi vet dock inte hur en sådan överlevnadskultur ska se ut. Vi kan med säkerhet förutse att människor från olika raser, kulturer och världsdelar har olika idéer om vad som är rätt och fel, vad som är vackert och hur ett samhälle ska organiseras.

Nationer är precis de bästa social enheter för omställningen. Nationen kan vid behov isolera sig från omvärlden och som därmed möjliggörs att olika folk kan välja olika vägar till sin egen långsiktigt hållbara kultur. Medborgarnas personliga identitet är ovärderlig när den är rotad i ett kulturellt, naturgeografiskt och historiskt sammanhang.

Tänk gärna globalt, men stå stadigt rotad på din ärvda plats på jorden!

Jag har alltså en hel del tankar och engagemang som rör stora sociala och politiska frågor. Det har jag genom åren då och då också gett uttryck för i konsten. Inte minst har då bildskåp varit ett tacksamt format.

Åke Blomdahl, mars 2022

Det glada 10-talet, triptyk olja, 90-180-90 x 166 cm, 2020-21.